Lugn inledning på sista april, i år. Ingen sillunch.

Inga sånger i stadsyrans folkvimmel.

Fru Fundersam har sovit till långt in på dagen.

Om några timmar kommer goda vänner på middag.

Och vi ska titta på en brasa.

Jag har ännu inte städat eller påbörjat matlagning.

Det får bli som det blir. Trevligt, hoppas jag.

Ta det varligt, vid brasorna! Och ha en festlig och fin Valborg!

Det är kyligt idag. Och det blåser. Jag har varit ute och promenerat, vattnat lite på några plantor  och ryckt lite ogräs.

Tror bestämt att tvätten ska ha torkat nu ...

Att det blåser är ju inte konstigt. Det är ju sista april imorgon ...  (Då är det sällan varmt och vackert väder, som bekant.)

Jag ska i alla fall försöka hitta på någon mat att laga till morgondagens middag. Och sedan ringa Herrn och be honom handla på vägen hem.

Sedan tänker jag bara läsa bok, lyssna på musik och ta det lugnt ... 

För varje år utökas trädgården med några växter. Från början, när vi flyttade hit, var det förutom ett fint kryddland, mestadels igenväxt åkermark. Sakta men säkert fyller vi på med växter, så att det ska börja likna en trädgård.

I Fruns trädgård tittar just nu för första gången små kungsängsliljor fram. Frun har drivit upp dem från frö och är mäkta stolt ...

I övrigt blommar nu, i slutet av april pärlhyacinter, scilla, backsippa, styvmorsviol, tusensköna, små tulpaner, påskliljor och pingstliljor. På väg är också den enda kejsarkronan, som står i knopp. (Frun planterade två stycken i höstas, men den enas stjälk gick av en blåsig vårdag.)  

Grannens stora körsbärsträd som sträcker sig över tomtgränsen står också i vit blomning. Fruns lilla körsbär står ännu bara i knopp, liksom plommonträdet, häggen och syrenerna.

Dessutom har små blommande penséer inhandlats och satts ut i krukor. (De frösådda är utplanterade i rabatten, men kommer antagligen inte att blomma på länge än.) 

Det finns möjligheter!

Om man inte är så rik, att man kan köpa en Chanelväska, så kan man numera hyra den, läser jag i en artikel idag.

Jag vet att det finns människor som ner på den som inte har det rätta märket på jeansen, väskan, skjortan, skorna ... utan bara nästan likadana plagiat med fel märke.

Vad är det de köper då, när de köper ett litet märke som kostar flera tusen? Köper de sig en identitet? Blir de annorlunda? Tror de att det är lycka? Är det verkligen så mycket värt - ett litet märke - att visa upp för andra.

- Titta! Jag har råd. Jag är med i rika klubben!

Är det så det fungerar? Blir man med ens förvandlad till något bättre med det där lilla märket? Skulle inte tro det ...

Nej. Fru Fundersam bryr sig inte ett spår. Visst är det fint med fina grejer, men ingenting blir finare bara för att stora företag tjänar multum för att sätta sitt lilla upphaussade märke på grejerna.

Fattar inte människor att de blir lurade?

Fru Fundersam vill inte vara med i den lyxkarusellen.

Det är inte min väska.

Herrn lagar mat.

Och Fru Fundersam släpper plikterna.

Är lagom hungrig.

Dricker ett glas vin i väntan på maten.

Och njuter av att söka balansen.

Tar det lugnt nu.

Ska alldeles strax sätta mig till dukat bord och äta middag med Herrn och bonussonen och hans flickvän. Det ska bli skönt. Ikväll blir det filmvisning i vardagsrummet ...

Om faran med att bli för flexibel. För flexibel för andra, vill säga.

Den som alltid kan ändra sig, tänka nytt, ställa upp.

Snäll.

Pigg.

På. 

Till slut, när man har gjort allt och ändrat allt som går att ändra, finns inget kvar av en själv. Av kärnan. Av jaget.

Jo. jaget finns kvar. Men det är inkapslat.

Själen har gömts undan

och ligger fastfrusen i en vik och gråter.

Medan kroppen och hjärnan

spelar grandiosa föreställningar. 

För vem?

Och varför? 

... att jag glömde bort

att tänka på min hälsa.

Jag blev en MAMMA

som skulle vara SNÄLL

och DUKTIG ...

Och resultatet blev goda kakor ...

... och en slutkörd jag.

Vet inte var jag har mig själv idag.

Allting blir ibland för mycket. För många intryck. För mycket välvilja. För många människor. För lite kontakt. Äkta kontakt ...

Det är svårt att vara på bjudningar med många människor, där ingen får riktig kontakt med någon. Det blir lätt bara yta. Alla vill väl, men ingen är närvarande. Det blir ett spel av att vara närvarande istället.

Eller så är det bara en subjektiv upplevelse. För att jag egentligen är för trött för att delta. För att jag själv inte orkar engagera mig.