... att få gå och lägga sig,

med en god bok.

God natt alla bloggvänner!

Dröm sött! 

Fru Fundersam blev något irriterad, när hon läste morgontidningen idag och fick syn på denna bild och text:

(Foto: Sven-Erik Sjöberg.)

Cristina Husmark-Pehrsson.

"När jag själv var utbränd var jag hemma i tre dagar"

Somliga vet inte vad de pratar om! En person som är utbränd, blir inte frisk efter tre dagar. Då handlar det inte om utbrändhet, utan om att man är utarbetad.

Det är en viss skillnad, fru socialförsäkringsminister!

En ganska markant skillnad!!!

Här kan man läsa hela artikeln.

Det har varit en fin dag.

Soligt och blåsigt.

Lite höstkänsla.

Grannarnas barn har lekt och skrattat utomhus.

Jag har beundrat solrosor, rensat runt buskar och träd, plockat in buketter med ringblommor, smakat äpplen och päron från trädgården och ätit av de egna morötterna, till middag.

Och, fastän det är så sent på sommaren, smakade jag också några smultron (månadssmultron) från landet. Inte så söta som tidigare i sommar, men ändå!

Livet är bra skönt.

Ibland, när jag tänker på hur jag var en gång,

vad jag drömde om,

så ser jag att en hel del av drömmarna har blivit verklighet.

Jag är en romantiker i grund och botten,

och har drömt om kärlek, många barn,

stearinljus, trasmattor och katter.

Hus på landet, rosor och kakelugnar.

Vedspis, trägolv och spetsgardiner.

Jag tror att det handlade om att få leva enkelt och vackert.

Självklart och nära. Att få vara den jag är.

Att få leva i kärlek.

Vägen hit har varit krokig och många gånger har jag irrat bort mig.

Det är inte alltid praktiskt möjligt att hitta sig själv och sitt sanna liv mitt i jobbstressen och stadstrafiken och hämtning på dagis och skynda sig till affären och byta blöjor och  skjutsa till fotbollen och laga köttfärssåsen och läsa godnattsagan och gå på föräldramöte och diska upp hela disken.

Och ändå är det ju det som är livet som pågår!

När barnen plötsligt blev vuxna, la jag i en ännu högre växel, eftersom jag redan hade farten uppe, och jobbade mig upp ovanför marken, högt upp iluften ... Pang, bom, krasch!

Och inte förrän nu har jag landat i verkligheten.

Den verklighet där jag lyssnar på mig.

Min verklighet.

Som jag kan forma som jag vill ha den.

Där jag kan rulla ut min trasmatta.  

Här är ytterligare en favorit från ungdomen.

Lyssna på Turids Välkommehus här.

En eternell i varje stam

för att leda dig säkert fram

till ett Välkommehus

- ett litet ljus i natten.

Jag har dukat mat och vin,

med kristall och vitt porslin

på ett välkommebord.

Små ljusa ord, emot natten.

Men nu så har jag inget hus.

Av stearin är mitt enda ljus

och väggen av betong,

för det här är en sång ur staden.

Men nog har jag råd med bröd och te

och kan ju ändå sjunga och le

dig en välkommesång

varje gång - om du vill ha den.

Fast så munter är den väl ej,

dock en visa från mig till dig

av lite gryningsljus.

För skogsmorgon får väl vänta.

Men du är välkommen den dag

som vi kan lämna stenarnas stad,

för ett Välkommehus

- ett litet ljus, i en glänta.

Kom just på att nu, tretti år senare, är det ju det Fru Fundersam har gjort: Flyttat ut från stenarnas stad till välkommehuset ...