I en artikel i SvD idag intervjuas Stoika Hristova, författare och präst i Svenska kyrkan. Hon säger att "det är i svagheten som den verkliga styrkan finns". Och hon utnämner sig själv till "svaghetens evangelist".

Det är i svagheten som livets och existensens gåta finns förborgad, fastslår hon, lågmält men tydligt.

–Där försvinner alla föreställningar om vad som är ett värdefullt, gott eller rätt liv. Vågar jag vistas i detta intet kommer nya tankar, nya sanningar och möjligheter.

–Den styrka jag talar om är också konkret. Jag är bäst när jag är svag, det är då jag har åstadkommit underverk. Eftersom jag är befriad från egoism, jag dömer ingen, kräver inget. Jag befinner mig i ett tillstånd som är genomlyst av det – mänskligt sett – omöjliga.

Läs hela artikeln här. Den kanske ger dig en ny syn på vad som är viktigt i livet ... och mod att lyssna på dig själv.

God natt alla bloggvänner!

Lev i kärlek!!! 

Hörde denna fina sång, som är en dikt av Nils Ferlin, på Felicia idag.

Och den sjunger ju Fru Fundersam också då och då:

EN VALSMELODI
Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn,
slödder och flarn
sova polishus och finkor -
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.
- Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals -
Jag har sålt mina visor till nöjets sestrader,
och Gud må förlåta mej somliga rader,
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.

Grämelsens son
i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta.
Pajas - ack ja -
schajas - ack ja,
gott kan det vara att veta!
Skänk mej nu bara ett rimord på sol
när jag redan har använt fiol och viol?
- Ack ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals -
Jag har ingenting alls här i världen att vinna,
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.

Även katter leker tittut.

Frun hälsade på dessa katter idag.

De bor tillsammans med två ytterligare katter

och två mattar.

Det har varit en fin söndag.

Fru Fundersam har värk i axel och arm, men annars är allt bra.

Har lyssnat på det sista sommarprogrammet.

Lena Endre var värd och talade om tystnad och ordens betydelse.

Hur hon behandlades under de fem veckor då hon inte fick prata,

för en stämbandsinflammation hon råkat ut för.

Och vad hon kände.

Till en början tyckte alla att det var så skönt att hon var tyst.

Därpå lärde de sig att läsa hennes lappar som hon skrev.

Sedan slutade de att vända sig till henne.

Det var ju ingen idé, för det tog sådan tid att få svar från henne ...

Fru Fundersam drar vissa paralleller med andra sjukhistorier.

Förloppet är ungefär som man kan känna sig när man blir sjuk i andra sjukdomar. Först får man medlidande och intresse,

sedan orkar människor inte bry sig.

Och som den sjuke, känner man sig mindervärdig och utanför.

Tills man börjar finna ett nytt jag och kan släppa lite på prestigen.

Kanske t o m känna sig mer närvarande i livet än innan ...

Tja. Lyssna själv på webben (P1) och se vad du tycker.

Fru Fundersam gillade Lena Endres resonemang.

Och musikvalet! 

Fru Fundersam har ätit cheescake med jordgubbar på.

Det finns ju fortfarande svenska gubbar att få tag i.

Norrländska. Men faktiskt också uppländska.

Goda var de i alla fall! 

God förmiddag, denna söndag!

Solen skiner.

Idag ska Fru Fundersam gå på födelsedagsuppvktning i stan.

Funderingarna får vänta ...