Frun talade med dottern i telefonen.

Om dotterdottern, som snart blir två år.

Och ofta säger sådant som:

Kom HIIIIT!

Sätt dig på jUUUUmpan!

Frun minns att man brukar tala om tvååringar

som "Diktatorn på pottan".

Och dottern sa,

att det är ju inte så konstigt EGENTLIGEN.

Att en tvååring inte kan förstå,

att vuxna kan bestämma över barn.

Men att tvååringar inte lika självklart får bestämma över vuxna. 

Förunderligt.

Hur mycket en liten människa ska lära sig i livet ... 

Och man kan ju hoppas,

att vi vuxna också lär oss.

Frun väcktes av det lilla barnbarnet imorse.

Klockan sju.  Då gick det inte längre att ligga kvar i sängen ...

Hon ville att dagen skulle börja.

Och bara man kommit upp  och igång, så  är det mycket underbart som väntar. Vi gick till Stadsparken och lekplatsen där, redan tjugo över åtta.

Sandlådelek, gungande, rutschkaneåk, balansgång ... vi hade en rolig timme på morgonen. Sedan gick vi hem och tog oss lite mellanmål innan vi gick ut igen. Denna gång på promenad till stan. 

När man går med en tvååring som inte vill åka vagn, får man inte vara otålig. Det var inte Frun heller. Vi hade ju all tid i världen, till att gå på trottoarkanter, plocka upp skräp från gatan, titta i skyltfönster, prova hur det låter när man slår en pinne mot en stolpe och sjunga om Pippi Långstrump samtidigt ...

Barnbarnet traskade på med glatt humör, ibland sakta, ibland med pauser. Men hon gick själv. Nästan hela vägen fram och tillbaka!

Roligast var när en hemlös man (alt. "alkis", "lodis", "missbrukare") sken upp som en sol, när han satt med sin kvinnliga dito på en bänk, och fick se Fruns barnbarn balansera på en liten stenmur runt en plantering. Frun såg hur det klack till i honom av igenkänning. Så till den grad att han kom traskande efter oss för att med sitt tandlösa leende komma fram och prata med tvååringen och berömma henne för att hon var "så duktig som gått så långt alldeles själv".  Tvååriga barnbarnet svarade inte (hon hade fullt upp med att upptäcka stenar på trottoaren) men Frun blev glad av mötet med mannen och hans kvinnliga följeslagare, och hoppas att den glädjen de kände av att se barnet, räckte länge!

Åren går.

Och om man verkligen tittar på sitt liv, så ser man att det har hänt saker och att man själv har utvecklats. Inte alltid enligt ett rakt spår, utan snarare har livet fört en runt i en krokig hinderbana ...

Jag hittade en utmaning hos Dragariel. Nu ska jag se vad det blir när jag applicerar den på mitt liv. Jag gör nedslag vart femte år:

För 20 år sedan var året 1988. Jag var trettio år och levde med min dåvarande man, som jag varit tillsammans med sedan jag varit sexton år. Vi hade hunnit få fyra fina barn tillsammans - de var tretton, nio, sex och fem år. Livet fylldes av mammarollen och alla barnen. Men jag arbetade också som en myra. Jag hade sedan en tid sagt upp mig från ett vikariat inom mitt dåvarande yrke, för att starta eget tillsammans med min man. Inom hans yrke. Jag satsade och kämpade. Och så hände det att han tröttnade på vårt äktenskap och ville att vi skulle skiljas. Jag kände mig snopen, förkrossad och tillplattad. Och jag hade svårt att se att jag över huvud taget skulle klara mig ...

För 15 år sedan var året 1993. Nu hade jag rest mig igen och levde i en annan del av landet med min nye man. I styvfamiljen. Med två av mina egna barn och ett av hans barn boende hos oss. Och de andra barnen kom resande för att besöka oss med jämna mellanrum. Jag var lycklig med min nye älskade man och samtidigt sorgsen för att vi inte kunde ha alla barnen boende hos oss. Men vi gjorde allt vi kunde för att det skulle bli bra för dem. Och vår katt fick söta ungar - vi behöll en av dem.  Och vi ordnade roliga helger och skollov och semestrar... Och det var studentuppvaktning och konfirmation och .... Och jag jobbade heltid ...

För 10 år sedan var året 1998. Jag var fyrtio år. Och oändligt sorgsen för att min älskade lillasyster dött. Och med den sorgen växte också annan sorg. Över några händelser i barndomen, över skilsmässan som ägt rum för många år sedan, med uppdelningen av barnen som följd. Över att jag kanske inte följt min inre röst utan rättat mig för mycket efter vad jag trodde att andra förväntade sig av mig .... Men jag hade allt stöd jag kunde få i min älskade man och jag hade arbete. Och alla fina barn! Som fanns och växte och utvecklades. Min yngsta hade hunnit bli 15 och alla de andra barnen i den stora styvfamiljen var tonåringar och unga vuxna. 

För 5 år sedan var året 2003. Jag bodde med min man och min yngsta dotter i en lägenhet i stan. Och jag hade utbildat mig igen och tagit mig i kragen och antagit allehanda utmaningar och nya jobb. Prövat min förmåga och mina krafter - men också frestat på dem, alldeles för mycket. Så till den  grad att jag blev sjuk. Jag sprang till sist rakt in i väggen. 

Idag har jag ännu inte "kommit tillbaka till arbetslivet" efter den kraschen. Men jag har flyttat ut till landet och jag har hunnit fundera. Och nu kan jag se att jag håller på att hitta gömda bitar av mig själv igen. Jag låter mig bli mer och mer av den jag en gång var: glad, skapande, rolig ...

Och jag ser nyfiket framåt  ....

Och den här utmaningen lämnar jag också vidare

till alla som är benägna att ta den!

... och Fru Fundersam

Kräver lite mera tid.

För att lära.

Men roligt är det i alla fall att dansa.

Nu ska Frun sova efter två timmars buggande.

God natt med er alla! 

...sova.

Och när jag vaknar blir jag

ett halvsekel ...

Men för 50 år sedan var jag denna lilla person:

Tänka sig!

Undrar varför det känns så märkligt och definitivt, att fylla 50 år.

Plötsligt VET man med säkerhet att halva livet har gått, förmodligen mycket mer än halva livet. Och det går inte längre att tänka att man är ung.

Fast, å andra sidan går det att tänka vad som helst. T ex att nu har de första 50 åren passerat och de har jag en himla glädje och nytta av, nu när jag ska leva de nästkommande 50 (?) åren. Som ska bli ännu bättre!!!

... Ingen idé att räkna så mycket.

Bättre att stå med öppna armar och ta emot de minuter, timmar, dagar och år som kommer till en. Fyllda av massor med roliga händelser, fina vänner, barn och barnbarn som utvecklas...

... och att själv fylla livet med härliga stunder.

För HÄRLIGT ska det vara.

"Det ska va gött å leva, annars kan dä kvetta ..."

Och faktiskt - alldeles ärligt - det ÄR härligt att leva!

Livet är fullt av överraskningar.

Natti-natti nu alla ni ungdomar som har lång väg kvar till 50!

Och alla ni jämngamla!

Och alla ni fantastiska människor som redan kommit över 50-puckeln!

Det ena ger det andra ...

Ibland dyker det upp gamla kontakter,

som har något fint att erbjuda.

Jag måse bara puffa för Evas blogg och webbplats Det stora LILLA.

Hon är en lärare som delar med sig av kreativa idéer till andra lärare.

Sånt gillar jag!

Visst är det fint?

Läste just en mycket intressant artikel i SvD, som handlar om Suzanne Osten och hennes syn på vad det innebär att vara människa - queer. Apropå att hon just nu regisserar 1500-talsdramat Edvard den andre av Christopher Marlowe på Unga Klara.

Här är några klipp ur artikeln/intervjun: 

Själv kallar sig Suzanne Osten gärna queer – för att alla åldrar och sexuella läggningar får plats i begreppet.

 

–Att alla åldrar får plats är queer för mig. Att inte definiera vad som är det rätta, varken kön, sexuell läggning eller ålder. Det handlar om hela människan precis som hon beskrivs i Leonardo da Vincis teckning, säger Suzanne Osten och sträcker ut armarna.

Hon är övertygad om att sexua­liteten är rörlig.

–Det är den person jag är som är intressant. Inte min sexualitet. Vi lever i ett sexfixerat viktorianskt samhälle.

–Jag tror att teatern är ett verkligt ställe att möta sina fördomar och möjligtvis tycka något annat än man trodde.

 

Suzanne Osten kallar det utseendepsykos när unga människor sprutar in Botox redan innan rynkorna har börjat komma. Hon menar att bilden av vad som är sensuellt och vackert är så starkt förknippat med ungdom.

–Det är en ständig segregation. Sexualitet och äldre anses äckligt.

 

Fru Fundersam beundrar sådana människor som Suzanne Osten. Sådana människor som aldrig upphör att vara nyfikna, levande och fria. Sådana som står för att "man får vara sextio och sexig".

För varför skulle man inte få leva hela sitt liv? 

Foto: Dan Hansson

Läs hela den intressanta artikeln här!

Deppigast i medelåldern - jo, nu så verkar det vara belagt.

Att vi är som mest svartsynta mitt i livet.

Allt ska ju beläggas vetenskapligt, för att vara verkligt.

Så nu är jag äntligen Verklig!!!!!!

Hurra!

(Fast forskarna vet inte varför det är som det är ...)

Läs mer här.