Här är en sorglig sång som Frun brukade sjunga en gång.

Det är Violeta Parras sång, men på svenska. Melodin finns här.

Nu far han rakt upp till himlen,

vår lille älskade son

Där ber han för sina syskon -

dom har vi också i lån

Kroppen den dör och försvinner,

men själen söker sig

hit till en fågel i skogen,

till en förgätmigej

Jorden den väntar på honom,

Här med sin öppnade famn

Därför är kinden så rosig -

själen har kommit i hamn

När kroppen dör och försvinner

vill själen söka sig

till rosens daggiga skimmer,

till gräs och timotej

Se hur hans vagga på jorden,

rörs av den dansande vinden.

Regnet det droppar från linden,

Sköljer den rodnande kinden.

Kroppen den dör och försvinner,

Men själen får sitt mönster

i jordens djupa mysterium

som öppnat har sitt fönster.

Fladdrar en skimrande fjäril

runt kring hans vagga i vrån

Undrar jag, stilla inom mig:

Var är min älskade son?

Kroppen den dör och försvinner,

men själen, som en tärna

flyger och hälsar på månen

och på en aftonstjärna

Vart tog hans älsklighet vägen?

Var är den rundade kinden?

Måste han falla som löven

föll, för den isande vinden?

Kroppen den dör och försvinner

men själen söker svar

Varför försvann han så tidigt

bort, till en enslig grav?

Hur kan vi leva med sorgen,

vi andra, som finns kvar?

Själen den dansar i solen

och himmelen är klar.

Är det någon som kommer ihåg den här vackra, böljande sången?

Enkla kvinna, utav folket,

du som vaktar i vår väntan

Starka, stridbart brinnande låga,

i det mörker vi bekämpar

Starka, stridbart brinnande låga,

i det mörker vi bekämpar

Resistencia ska du heta,

Libertad i efternamn

Du är gryningen som kommer

till de försvunna i ditt land

Du är gryningen som kommer

till de försvunna i ditt land

I mestisens mörka färger

Lever hela ditt förflutna

Inga kedjor finns som kan binda

Frihetskämpen, som är beslutsam

Inga kedjor finns som kan binda

Frihetskämpen, som är beslutsam

Resistencia ska du heta,

Libertad i efternamn

Du är gryningen som kommer

till de försvunna i ditt land

Du är gryningen som kommer

till de försvunna i ditt land

Du har odlat enigheten

Och förvandlat den till handling

Genom strejker över jorden

Mot en oförsonlig sanning

Genom strejker över jorden

Mot en oförsonlig sanning

Resistencia si te llamo

Libertad por apellido

Volverá la madrugada

Para el decaparecido

Volverá la madrugada

Para el decaparecido

Vem har skrivit den? 

Det spatserar en fluga (!!!)

på Fruns skrivbord ....

Vilket för mig osökt in på denna pampiga låt:

Flugans stolta gång på rullgardinen

Flugans stolta gång på rullgardin

Flugans stolta gång på rullgardinen

Flugans stolta gång på rullgardin

 

Flugans stolta gång på rullgardinen

Flugans stolta gång på rullgardin

Flugans stolta gång på rullgardinen

Flugans stolta gång på rullgardin

 

(Sjunges på melodin "Vintern rasat ut bland våra fjällar")

Eva i Paradiset

I okunnighet bör du alls inte leva,

Med den bör du genast få bukt

Så sjöng en gång djävulen själv, för Eva

Sen åt hon av kunskapens frukt

Gud sa att hon inte borde det.

Men, vilken tur att hon gjorde det!

Hon slogs av förtärande vakenhet

Hon såg sin förfärande nakenhet

Hon såg lustgården full, utav korkade söner

som slet för sin Herre i skyn,

för en kost som bestod av förtorkade bönor

och rätten att drunkna i dyn

Och hon tänkte som så: Om det är på det viset,

då är inte detta Paradiset

Om du en afton hör djävulen sjunga,

så vet, det är ärligt ment!

Ty fast djävulen sjunger med giftig tunga,

så sjunger han Fan så rent!

Ur Eden fick Adam och Eva bege sig

Med Herrans förmaning och tukt

Men gömt i sitt fikonlöv, hade hon med sig

en kärna av Kunskapens frukt

(För hon tänkte:)

Bättre att leva på jorden vis,

än naken och dum i ett Paradis

Så nu vårdar Eva sin kunskaps träd

för söner och döttrar av Adams säd

Starka är rötterna, kraftig är stammen

och kronan är yvig och tät

Dess frukter befriar oss alla från skammen

att leva i okunnighet

Med djävulens hjälp, har hon lagt på det viset,

en grund för det jordiska Paradiset

Om du en afton hör djävulen sjunga,

så vet, det är ärligt ment!

Ty fast djävulen sjunger med giftig tunga,

så sjunger han Fan så rent!

/Text: Kent Andersson 

Fru Fundersam hittade ett gammalt kassettband, med inspelade sånger.

Det var den unga Fru Fundersam som sjöng a cappella på bandet.

Femton av alla de sånger som sitter i bakhuvudet.

Och ur gömmorna dök alltså denna sång upp igen.

(Letade efter den i ett inlägg på bloggen den 31/8 2007)

Så nu fick jag äntligen tag på hela texten!!!!

(Alldeles av mig själv :-) 

Varsågoda!

En kärlekssång (av Lillemor Lind vill jag minnas), som kan passa bra på

Alla hjärtans dag: 

Den vackraste sången i världen

den ville jag sjunga för dig

Mitt hjärta är varmt, jag begråter

var stund du är borta från mig

 Min styrka du får, men jag vet ju

att jag ändå har den kvar

för att ge dig och ge dig den åter

i all min levnadsda’r

Så sorgsen jag var i mitt sinne

jag visste mig ingen ro

Men nu vet jag att den som älskar

kan aldrig mista sin tro

Min kärlek du får, men jag vet ju

att jag ändå har den kvar

för att ge dig och ge dig den åter

i all min levnadsda’r

Och vi reste till höga Norden

långt upp, till samernas land

Men det finns inget bättre på jorden

än att sova på din arm

Min kärlek du tog, men jag vet ju

att jag ändå har den kvar

för att ge dig och ge dig den åter

i all min levnadsda’r

Så nu är vi starka tillsammans

mot hatet gör vi en front

Och stort är det nätet av mänskor

som kämpar mot allt ont

Vår styrka vi ger, men vi vet ju

att vi alltid har den kvar

för att ge den och ge den åter

i all vår levnadsda’r

Vår kärlek vi ger, men vi vet ju

att vi alltid har den kvar

för att ge den och ge den åter

i all vår levnadsda’r

Vak opp sköna jungfru

Du ha sövi fö länji

Dajjen lier

Å sola skrier

Å göttjin gal ut på änji

Länge trodde jag att en gammal sångtext var förlorad i glömska.

Min pappa hade som ung lärt sig den av min morfar - som kom

från Jämtland - , och sjöng den då och då på fester.

Men morfar är död sedan länge och nu har min pappa tappat

bort så mycket av det som "satt i ryggmärgen" förr.

Så jag befarade det värsta:

att sångtexten inte längre fanns någonstans.

Men, så fick jag tag i en kopia av ett uppslag i en bok,

där texten till visan stod.

Boken heter Gott humör och är skriven av

Erik Olsson i Mattmar /Äcke.

(Här kan du läsa mer om Äcke - jamskans fader.)

Och klicka dig vidare till webbsidan -

(Där hittade jag förresten denna underbara förklaring:

Jamska e språke, dialektan e tale, de henne e skriftspråke.)

Och nu kommer visan:

(Läs högt, så förstår du så småningom ungefär vad som menas.

Även om du först trodde att du inte begrep.

Om det inte funkar ändå, kan du gå på Jamsk-kurs här.)

Kvinnfolk.

Kvinnfolk e allt de konstrugest ting,

som Gu fader nånsin skapa.

Än jussom änglan svev dom omkring,

än dom synes som når - apa.

Ljuvlejn iblænt som blömster i vinn

återigjæn som håre på Hinn.

Kvinna e då rakt förunlejn;

kvinnfolk e outgrunlejn.

Kvinnfolk e outgrunlejn, jaha!

Ingen ha bällt knytt opp påsån.

Mången, som striest korne mäns ta

va feck ti bære - dråsån.

Ænner, som gatt væ nögd som dom feck,

råkt för å få, ti'n hælvsimpel'n säck,

ei, som just va sjælve hått'n,

ei, som va gull i bott'n.

Kvinnfolk dom e som veder å vinn:

æsta, västa, sönna, nola.

Bäst åska går å tårskuran rinn,

skin'a opp så vackert sola.

Rätt som de e så lugnt å så stillt,

tar'e te stoorm så rasanes villt.

Finns vysst dom, som e tråhållu,

hort dom e snäll 'ell - trollu.

Kvinnfolk dom e når kjålår så svag,

- ola tar jä däri bibla.

Mæn fast dom fer så lätt som e flag,

e dom stærsk som når karibla:

Simson, Torgén å däres gelik

vri dom å väänn å ställ dom å vik

jussom når ææn lejksaker.

- Ola tas int tebaker.

Kvinnfolk dom e förunlejn 'ndå,

- finns vysst aller däres like! -

mitt oppi væla synnu å grå,

flött dom ne e - hämelrike.

Bære 'n blick, e leen, e ol,

å de blir vår, blir blomdoft å sol.

Kvinna e då rakt förunlejn!

Kvinnfolk e outgrunlejn.

/Erik Olsson i Mattmar (Äcke).

Frun är lugn.

Här luktar nybakt bröd och livet är bra skönt.

I en av skivkartongerna ute i boden, hittade jag tidigare idag min pärm med vistexter - som jag har saknat den i flera år!!! - och blev så glad.

Det var som om en bit av mitt jag hamnade på plats igen.

Här kommer en visa som Monica Törnell sjöng:

KOM SLÅ DIG NER

(Come To My Bedside)

Eric Andersen - Hawkey Franzén

Kom slå dig ner känn dig hemma

Stäng sakta dörren är du snäll

Kom närmare och värm dig, tätt intill mig

Ingenting ska få förstöra nå't ikväll

Min ensamhet har väntat så länge

och mognat, blivit kvinna för din skull

Nu är tiden som var tomhet så långt borta

och den brunn som sinat,

åter djup och full

Din blick är blå och klar, den är en källa

Ditt hår är mörkt, det flyger, det är långt

Din hud är långt mer gyllene än solen,

den är mjukare än vind i solnedgång

Min vila på ditt bröst gav livets under

Min hand har smekt din rygg mot ändlöst mål,

och läpparna har viskat tidlös visdom,

om liv och död och sånt jag aldrig änt

Och jag älskar dig mer för varje skymning.

Och jag ser oss två i varje nyfödd dag

Ord är inte nog för det jag känner

Du är du hos mig och jag är bara jag.