Idag vill somliga kämpa mot "flummet".
Det ska till "hårdare tag".

Regler.

För att nå Resultat.

Men, Suzanne Osten förklarar,

åtminstone för mig,

att resultat kan bara nås,

om den som vill nå resultaten

styrs av kärlek.

Så, lösningen för skola, kriminalvård, flyktingpolitik,

och all annan politik .... måste byggas av människo-KÄRLEK!

...tycker Frun!!!!

Se gärna detta program och säg till mig vad du tycker.

Först kom det två pojkar och knackade på Fru Fundersams dörr. Och Frun köpte en krans och en blomma.

Sedan kom det två flickor.

Så då köpte Frun en pin också.

Det måste ju vara rättvist ... 

Hoppas att det hjälper några fattiga barn i välfärden.

Så som det står på denna sida. 

Att det kommer rätt barn tillgodo.

Fru Fundersam talade idag med en av sina lärarstuderande

döttrar, som praktiserar i en klass där 5 barn har diagnos

(ADHD, Asperger etc), men inga extra resurser i form av

assistenter eller lärare satts in! Och ändå sägs det att just

det att man får en diagnos ska leda till att extra hänsyn

tas och extra resurser sätts in för att hjälpa barnen.

Fru Fundersam har förstått att det är kö för att

överhuvudtaget få testa sig för att få en diagnos. Men ska

det då verkligen inte leda till något konstruktivt? Nämligen

att extra hänsyn tas och att extra hjälp ges?

" Före valet 2010 är man helt säkert framme vid solidaritet, med det ­ordets alla goda vibrationer",

skriver Åsa Moberg idag, angående de nya moderaternas strategi att adoptera arbetarrörelsens positivt värdeladdade ord. Man har ju kallat sig det nya arbetarpartiet, med en arbetslinje. Och man kämpar mot utanförskap ...

Men:

" En arbetslinje gynnar de människor som har lyckan att ha ett arbete och missgynnar andra.

De andra är faktiskt väldigt många. Av Sveriges nio miljoner invånare är var femte i åldrarna 16–84 funktionshindrad på något vis."

Åsa Moberg (vars inlägg publiceras i SvD idag) hänvisar till Per Schlingmanns artikel i DI från 15/3, när hon citerar honom "Fler måste börja arbeta tidigare, äldre arbeta längre och kompetensen tas tillvara hos människor med invandrarbakgrund."  Och hon svarar honom:

"Måste, javisst. Men alla som kämpar och bara inte får in en fot, alla som förlorat jobbet efter 50, som har fel namn, fel ålder eller andra för arbetsgivare oacceptabla brister?"

Och vidare kritiserar hon samtliga partier för deras benägenhet att betrakta människovårdande yrken som välfärdsyrken, och bortse från att belysa meningen med deras arbete, att hjälpa och ge vård och omsorg till den tredjedel av befolkningen som inte kan eller ska arbeta:

"Här finns en svaghet hos alla politiska partier: människovårdande verksamhet betraktas som ”välfärdsyrken” och all uppmärksamhet riktas på personalen, ingen alls på dem som är föremål för vården och omsorgen.

Arbetande i välfärdsyrken bör visst få eget inflytande och flexibel schemaläggning och utbildning, men det viktigaste som ­behövs är något annat: en ny ­människosyn från de politiskt ­ansvariga.

En människosyn där alla värderas lika, där de vårdade har samma värde som vårdarna."

Och snart har jag citerat hela den ytterst välformulerade och bgenomtänkta artikeln som författaren och journalisten Åsa Moberg skrivit. Hennes avslutande efterlysning sammanfattar otroligt mycket av vad dagens politik lett fram till:

"Det parti som lanserar en människovärdeslinje borde kunna räkna med stöd från några miljoner människor i Sverige som står utanför arbetslivet, och dessutom någon miljon anhöriga som sett på nära håll hur lite inflytande den enskilde har över sin egen situation när han eller hon hamnar i välfärdsapparatens järngrepp."
 

Svenskarna skyller ifrån sig, läser jag i SvD.

Etikforskaren Ann Heberlein har skrivit boken ”Det var inte mitt fel, och den handlar om hur vi görs och gör oss själva till offer.

Det verkar vara en intressant bok.

Fru Fundersam menar att det att ha EGENMAKT - skaffa sig makt över sitt eget liv = ansvar för sitt eget liv, med all säkerhet är en viktig aspekt för välmående. Däremot är OFFERTANKEN och BITTERHETEN undergrävande. Ingen mår bra av att se sig själv som helt maktlös. Vi behöver veta att det vi gör och står för gör skillnad. Vi finns här på jorden för att delta ...

I artikeln läser man bland annat följande:

Ann Heberlein tycker att vi är på väg att rationalisera bort skulden. Att känna skuld är viktigt och konstruktivt.

”Skulden och skuldkänslan har stått i skamvrån i snart ett par decennier, och skuldkänslor har behandlats som en psykisk defekt snarare än som ett existentiellt och moraliskt fenomen”, skriver hon.

–Att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt. Klander – liksom beröm – är avgörande i utvecklingen till en ansvarstagande människa. Det försöker jag förmedla till mina barn: Vad man gör får konsekvenser.

Ingen är skuldfri. Alla har ett ansvar - mot andra men också mot sig själv. Det är något som vi aldrig kommer ifrån. Ann Heberlein menar vidare att det inte handlar om att ifrågasätta att många människor faktiskt är "offer, exempelvis för kränkningar. ­Däremot menar jag att det är alldeles för många som hävdar att de är offer trots att de inte är det."

Hon tycker att vi ska reflektera över konsekvenserna av vårt handlande. Och det verkar bra, tycker Fru Fundersam. 

”I ett samhälle där goda handlingar och gott uppförande inte belönas och där dåliga handlingar och dåligt uppförande inte ger konsekvenser uppstår frågan varför man över huvud taget ska bry sig”, skriver hon.

Läs hela artikeln här. 

Inom vissa organisationer och företag, har man övermänskliga krav vid nyanställningar. Som om man tror att den nyanställdes fantastiska kvalifikationer ska uppväga arbetsplatsens brister. Eller?

Läste nyss denna artikel  i Sunt liv, om en ny avhandling från Lunds universitet, där följande citat är hämtat:

– Lite raljerande kan resultaten tolkas som att det svenska offentliga arbetslivet är organiserat för att passa en 'supermänniska'. Kanske bör vi istället tala om sjuka organisationer, där det som tillhör livet självt inte ges utrymme, sa Berit Sundgren Grinups, en av de ansvariga för studien vid Karlstads universitet när den presenterades.

Artikeln om Daniel Meléns forskning, handlar om att det inte är de långtidssjukskrivnas bristande motivation eller arbetsmiljön som gör det svårt att börja arbeta. Ofta är problemet arbetsgivarnas krav på att man ska vara helt frisk.

Att ta sig från sjuktillvaro till en friskare tillvaro, är inte alltid lätt.

Att ta sig från "bidragsberoende" är ju heller inte alltid lätt.

Även om man i hela sitt friska liv arbetat och betalat skatt och a-kasseavgift. T o m som sjuk har Frun betalat in till a-kassan, men nu ser det ut som om a-kassan inte kommer att kunna hjälpa Frun med eventuellt behövd ersättning ... 

Just nu ser Fru Fundersam risken att hamna utanför sjukbidrag och a-kassa. För så kan det bli om jag ställer mig till arbetsmarknadens förfogande men inte får något jobb.

Har man varit sjuk i mer än fem år, får man ingen a-kasseersättning vid arbetslöshet. Så det är inte alldeles lätt att gå ut och söka jobb, eftersom man står helt pank om man inte direkt hittar ett arbete.

Och Frun skulle vilja testa att arbeta i bara liten omfattning, för att se hur det bär ... Då går det att behålla sjukbidraget och ansöka om prövotid, när man uppbär sjukbidrag. Så kan man testa att jobba i högst tre månader med både lön och bidrag. Sedan kan man "ställa av" bidraget - ha det vilande - en tid medan man jobbar.

Men det förutsätter att man har någon arbetsplats att testa på. Och det förutsätter att man orkar trappa upp vartefter. Hos en arbetsgivare som är villig att vara flexibel. Och var finns den arbetsgivaren????

Eller så ska man starta eget.

Då kan man göra precis som man vill och orkar.

Satsa på sina vilda idéer. Härligt!! 

Men då krävs det att mitt företag går med VINST direkt, för att jag ska klara uppehället, när mitt (lilla) sjukbidrag försvinner.

Och några starta eget-bidrag blir det ju inte heller tal om,

till en som varit sjuk och inte stått som långtidsarbetslös ...

Så, snacka om utmaningar .... 

Livet är stenkul!

Tro på mig, jag är tjej! 

Att ha eller inte ha pengar.

Att vara fattig eller rik.

Att se sig själv som fattig eller rik.

Få människor är RIKTIGT fattiga i vårt land.

Men de finns!

Många människor anser sig ha dåligt med pengar, fast de inte skulle behöva det. Med prioriteringar kan man komma långt, men det kan kräva stora livsstilsförändringar som man får bestämma sig för att göra,

om man vill skapa sig ett rikt liv.

• Först och främst tror jag att det är bra att sluta jämföra sig uppåt. Sluta titta på alla som har mer pengar, större bostäder, dyrare kläder ....
• Bättre är att se vad man kan göra med sitt eget liv och sin egen ekonomi.
• Sedan kan man ju dessutom mycket väl vara med och arbeta för ett rättvisare samhälle i stort.

Men det hjälper knappast att belasta sig själv med eländes-elände-tankar om vad surt det är att ha så lite pengar ... Eller?

Vad tycker du???

Märkligt är det.

Att så många av ens egna vänner & nära,

hela nätverket ...

... nästan alla har ganska stora bekymmer:

Sjukdom.

Oro.

Funktionshinder.

Ovisshet.

Konflikter.

Ensamhet. 

Undrar om det har med vår tid att göra,

att tempot & klimatet & ekonomin ger dessa konsekvenser.

Eller om det bara slumpar sig så att många i min närhet har "drabbats".

Eller om det är så att jag har blivit mer uppmärksam och lyhörd, och därför ser att så många har det jobbigt.

Eller om det handlar om att det nuförtiden är ok att prata om sina svårigheter . 

Hur som helst önskar jag att det vore ok inte bara att prata om sina besvär, utan också att vi(=samhället) visade varandra vänlighet, hänsyn, tolerans  och omtanke.

Så att det gick att leva bra trots och med sina bekymmer.

Så att vi skapade en tolerantare värld.

Där alla fick plats.

Där alla räknades.

Inte bara de vackra och kompetenta ....

Jag såg nyss programmet Beckman, Ohlson & Can från igår,

på webbteven. Och det var bra! Formen är bra - att inte låta

deltagarna avbryta varandra för att "få rätt", utan  att ge

utrymme för allas tankar.

Att våga låta olika synsätt finnas i luften.

Att inte ha som mål att alla ska bli överens.

Eller att några ska övertygas av de andra om vad som gäller. 

Juste!

Jag tror att formen ger möjligheter till nytänkande.

För vi som tittar får själva ta del av olika tankesätt och sedan

fundera vidare. Vi blir inte presenterade åsikter som vi måste

ta till oss. Vi måste inte omedelbart välja sida.  

Det handlade om manlighet idag i Sverige.

Om den finns och hur den i så fall ser ut.

Om den är modern ...

Vilka förebilder har pojkar som växer upp?

Hur fungerar brödraskap?

Fru Fundersam funderar vidare över manligt - kvinnligt

och konsekvenserna av det jämställda tänkandet i vårt 

nuvarande samhälle, där verkligheten

sannerligen inte alltid stämmer med kartan.

Och hur ska vi då rita en positiv karta, så att

verkligheten vill anpassa sig? (!)

Eller hur ska vi förändra verkligheten?

Klart är att manligt/kvinnligt hänger ihop med många andra maktstrukturer. Jag undrar om det finns enbart positiva kvinnliga egenskaper och enbart positiva manliga egenskaper, som vi kan ha och känna oss bekväma med, utan att ingå i maktspel med förtryck?

Finns det en positiv manlighet, fråga Eva Beckman i programmet.

Ja gör det det? Och finns det en positiv kvinnlighet? 

Eva Beckman brukar vara bra.

Ikväll kommer ett nytt program på SVT2

(och Frun har ju blitt med nygammal tjock-TV nu, så nu går det att titta igen) som verkar lovande!

Vad händer i vår tid och vad har det för betydelse för våra liv? Eva Beckman, Elisabeth Ohlson-Wallin och Mustafa Can är programledare för SVT:s nya samtalsserie Beckman, Ohlson & Can. De turas om att leda programmet och tillsammans med inbjudna gäster kommer de att diskutera ett aktuellt ämne i tiden.

Det ska bli "samtal istället för debatt" sägs det.

Och inte vilket samtal som helst ikväll ...

Är det männen det är synd om? Det är frågan som kommer att diskuteras i premiären av Beckman, Ohlson & Can. - - -

En av gästerna är författaren Maja Lundgren - - -

- - - deltar debattören Pär Ström, som anser att

männen måste sluta huka sig för alla maktgalna feminister.

SVT2 måndag 21 jan 2008 kl 22.25

Det verkar lovande!

Ska se ikväll, om jag orkar vara uppe.

(Annars senare, på webben.)

Fru Fundersam brukar inte så ofta blogga i politiska frågor.

Och det har nog aldrig hänt förut att Fredrik Reinfeldt

fått cred av Frun. Men nu får han det!

För en bestämd fråga.

Frun läser i SvD om statsministerns ovilja att kompromissa i äktenskapsfrågan:

Och enligt statsministern är frågan ganska enkel:

- Jag tror helt enkelt att folk vill gifta sig. Och jag tror att det är bra att man får göra det, när man älskar varandra, oavsett om det är par av samma kön eller olika kön.

Bra, Fredrik!

Stå på dig!!! 

Läser i tidningen om att vi svenskar tycker att det är bra att tänka på att rädda miljön, men ändå inte vill avstå från det vi vant oss vid ..

Så kan det vara. I princip är det inte bra med chartersemestrar, när man tänker på miljöförstöringen skulle man över huvud taget inte flyga mer. (Ursäkta , helga ;-)  Men det är ju så skönt med solsemestrar ...

Är man då inte så stadd i kassa, (hörde att vissa resor till Kanarieöarna gick på över 15 000 nu till jul!) kan man ju bre på med att uttrycka sin förträfflighet i att avstå ...

Men Fru Fundersam tänker att

det blir ingen bra lösning i att tänka så:

att man AVSTÅR!

Det handlar om att se vad man kan göra och få

istället, genom att aktivt och frivilligt låta bli att flyga ....

LYCKA i vintermörkret - det går nog att ordna det med:

Fester, filmkvällar, fina middagar ...

Utomhusaktiviteter i vacker vintermiljö ...

Lekar ochnjutningsstunder.

Och solsemester kan man ju få på andra håll

(andra delar av året, visserligen). 

Livet tar inte slut utan flygcharter.

Det kan nog bli FINA resor med andra färdmedel också:

vandra, cykla och så finns ju tuff-tuff-tåget. 

När jag var sex år, lekte jag att jag var Barbie. Vi lekte stora tjejer. Och inte tänkte jag nånsin på hur smal midja och spetsiga bröst hon hade ...

Det var sextiotal och min Barbie såg väl ut som det sena femtiotalets ideal.

På sjuttiotalet - när jag var tonåring och lekte mini-hippie - förkastade jag Barbie och allt vad hon stod för, så klart. Det var frigörelsetider. Och drömmen för en ung flicka var inte längre bara att bli sedd av en man och "att bli gift".

Men nu, 2007, kan femtiotalets och sextiotalets ideal vara intressanta att studera. För att förstå hur min mamma och hennes generation hade det.

Och för att begripa var alla outsagda förväntningar stammade ifrån ...

Jag kan också tänka att idag är det dubbelt svårt för unga - flickor OCH pojkar - som alla ska leva upp till roller ...

• Vara snygga.
• agera objekt för andras lust
• och samtidigt visa sig frigjorda
  
• och effektiva  och självständiga ...

Får man vara människa?

Eller handlar det bara om att bli en lämplig IDOL?

En BILD av en människa.

Män är vackra!

Eller hur?

Foto: Charlotta Svensson (lånat bilden från DNs artikel)

Det finns så många sensibla, mjuka, roliga och spännande män. Visst får de vara bråkiga också .... Men en alltigenom bråkig, hård, uppblåst och kantig man, kan inte vara spännande för Frun. I alla fall inte för något längre tag.

I en artikel i DN läser jag om en ny bok,"Han i hennes ögon",

där kvinnor fotograferat män.

En bok utan de "vanliga" reklambilderna av män med spända käkar och knutna nävar ... Spännande, tycker Frun. För nog är det alltid mer äkta och talande med bilder av mänskliga män (människor) än bilder av män (människor) i roller? Förmodligen gör alla reklambilder av reklammän (i roller) skada. Hur ska män kunna leva upp till såna tuffingar?

Hur ska människor kunna bli bilder av människor.

Vad SER vi hos mannen?

Vad uppmuntrar vi???

Ett citat ur artikeln:

- Motbilden till den traditionella mannen blir genast en mes - det finns liksom inga alternativ. Jag har hört unga tjejer säga "det är spännande med en bild på en man som ser farlig ut". Men kvinnor som stöttar den bilden bidrar faktiskt också till sin egen underordning. 

TÄNKVÄRT!

Lyssnade på radion idag också om en diskussion kring Doris Lessings böcker och hennes syn på mannen ... Hur manliga läsare inte kunde känna igen sig i hennes beskrivning av män som sexvarelser utan människa i.

Tänk om vi skulle se på varandra som MÄNNISKOR istället,

utan alltför högt ställda förväntningar på att leva upp till roller - vilka det än vara månde ... 

Nu ska Frun krypa ner hos sin vackraste man.

God natt alla vackra människor!!!