Idag vill somliga kämpa mot "flummet".
Det ska till "hårdare tag".

Regler.

För att nå Resultat.

Men, Suzanne Osten förklarar,

åtminstone för mig,

att resultat kan bara nås,

om den som vill nå resultaten

styrs av kärlek.

Så, lösningen för skola, kriminalvård, flyktingpolitik,

och all annan politik .... måste byggas av människo-KÄRLEK!

...tycker Frun!!!!

Se gärna detta program och säg till mig vad du tycker.

Först kom det två pojkar och knackade på Fru Fundersams dörr. Och Frun köpte en krans och en blomma.

Sedan kom det två flickor.

Så då köpte Frun en pin också.

Det måste ju vara rättvist ... 

Hoppas att det hjälper några fattiga barn i välfärden.

Så som det står på denna sida. 

Att det kommer rätt barn tillgodo.

Fru Fundersam talade idag med en av sina lärarstuderande

döttrar, som praktiserar i en klass där 5 barn har diagnos

(ADHD, Asperger etc), men inga extra resurser i form av

assistenter eller lärare satts in! Och ändå sägs det att just

det att man får en diagnos ska leda till att extra hänsyn

tas och extra resurser sätts in för att hjälpa barnen.

Fru Fundersam har förstått att det är kö för att

överhuvudtaget få testa sig för att få en diagnos. Men ska

det då verkligen inte leda till något konstruktivt? Nämligen

att extra hänsyn tas och att extra hjälp ges?

" Före valet 2010 är man helt säkert framme vid solidaritet, med det ­ordets alla goda vibrationer",

skriver Åsa Moberg idag, angående de nya moderaternas strategi att adoptera arbetarrörelsens positivt värdeladdade ord. Man har ju kallat sig det nya arbetarpartiet, med en arbetslinje. Och man kämpar mot utanförskap ...

Men:

" En arbetslinje gynnar de människor som har lyckan att ha ett arbete och missgynnar andra.

De andra är faktiskt väldigt många. Av Sveriges nio miljoner invånare är var femte i åldrarna 16–84 funktionshindrad på något vis."

Åsa Moberg (vars inlägg publiceras i SvD idag) hänvisar till Per Schlingmanns artikel i DI från 15/3, när hon citerar honom "Fler måste börja arbeta tidigare, äldre arbeta längre och kompetensen tas tillvara hos människor med invandrarbakgrund."  Och hon svarar honom:

"Måste, javisst. Men alla som kämpar och bara inte får in en fot, alla som förlorat jobbet efter 50, som har fel namn, fel ålder eller andra för arbetsgivare oacceptabla brister?"

Och vidare kritiserar hon samtliga partier för deras benägenhet att betrakta människovårdande yrken som välfärdsyrken, och bortse från att belysa meningen med deras arbete, att hjälpa och ge vård och omsorg till den tredjedel av befolkningen som inte kan eller ska arbeta:

"Här finns en svaghet hos alla politiska partier: människovårdande verksamhet betraktas som ”välfärdsyrken” och all uppmärksamhet riktas på personalen, ingen alls på dem som är föremål för vården och omsorgen.

Arbetande i välfärdsyrken bör visst få eget inflytande och flexibel schemaläggning och utbildning, men det viktigaste som ­behövs är något annat: en ny ­människosyn från de politiskt ­ansvariga.

En människosyn där alla värderas lika, där de vårdade har samma värde som vårdarna."

Och snart har jag citerat hela den ytterst välformulerade och bgenomtänkta artikeln som författaren och journalisten Åsa Moberg skrivit. Hennes avslutande efterlysning sammanfattar otroligt mycket av vad dagens politik lett fram till:

"Det parti som lanserar en människovärdeslinje borde kunna räkna med stöd från några miljoner människor i Sverige som står utanför arbetslivet, och dessutom någon miljon anhöriga som sett på nära håll hur lite inflytande den enskilde har över sin egen situation när han eller hon hamnar i välfärdsapparatens järngrepp."
 

Svenskarna skyller ifrån sig, läser jag i SvD.

Etikforskaren Ann Heberlein har skrivit boken ”Det var inte mitt fel, och den handlar om hur vi görs och gör oss själva till offer.

Det verkar vara en intressant bok.

Fru Fundersam menar att det att ha EGENMAKT - skaffa sig makt över sitt eget liv = ansvar för sitt eget liv, med all säkerhet är en viktig aspekt för välmående. Däremot är OFFERTANKEN och BITTERHETEN undergrävande. Ingen mår bra av att se sig själv som helt maktlös. Vi behöver veta att det vi gör och står för gör skillnad. Vi finns här på jorden för att delta ...

I artikeln läser man bland annat följande:

Ann Heberlein tycker att vi är på väg att rationalisera bort skulden. Att känna skuld är viktigt och konstruktivt.

”Skulden och skuldkänslan har stått i skamvrån i snart ett par decennier, och skuldkänslor har behandlats som en psykisk defekt snarare än som ett existentiellt och moraliskt fenomen”, skriver hon.

–Att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt. Klander – liksom beröm – är avgörande i utvecklingen till en ansvarstagande människa. Det försöker jag förmedla till mina barn: Vad man gör får konsekvenser.

Ingen är skuldfri. Alla har ett ansvar - mot andra men också mot sig själv. Det är något som vi aldrig kommer ifrån. Ann Heberlein menar vidare att det inte handlar om att ifrågasätta att många människor faktiskt är "offer, exempelvis för kränkningar. ­Däremot menar jag att det är alldeles för många som hävdar att de är offer trots att de inte är det."

Hon tycker att vi ska reflektera över konsekvenserna av vårt handlande. Och det verkar bra, tycker Fru Fundersam. 

”I ett samhälle där goda handlingar och gott uppförande inte belönas och där dåliga handlingar och dåligt uppförande inte ger konsekvenser uppstår frågan varför man över huvud taget ska bry sig”, skriver hon.

Läs hela artikeln här. 

Inom vissa organisationer och företag, har man övermänskliga krav vid nyanställningar. Som om man tror att den nyanställdes fantastiska kvalifikationer ska uppväga arbetsplatsens brister. Eller?

Läste nyss denna artikel  i Sunt liv, om en ny avhandling från Lunds universitet, där följande citat är hämtat:

– Lite raljerande kan resultaten tolkas som att det svenska offentliga arbetslivet är organiserat för att passa en 'supermänniska'. Kanske bör vi istället tala om sjuka organisationer, där det som tillhör livet självt inte ges utrymme, sa Berit Sundgren Grinups, en av de ansvariga för studien vid Karlstads universitet när den presenterades.

Artikeln om Daniel Meléns forskning, handlar om att det inte är de långtidssjukskrivnas bristande motivation eller arbetsmiljön som gör det svårt att börja arbeta. Ofta är problemet arbetsgivarnas krav på att man ska vara helt frisk.

Att ta sig från sjuktillvaro till en friskare tillvaro, är inte alltid lätt.

Att ta sig från "bidragsberoende" är ju heller inte alltid lätt.

Även om man i hela sitt friska liv arbetat och betalat skatt och a-kasseavgift. T o m som sjuk har Frun betalat in till a-kassan, men nu ser det ut som om a-kassan inte kommer att kunna hjälpa Frun med eventuellt behövd ersättning ... 

Just nu ser Fru Fundersam risken att hamna utanför sjukbidrag och a-kassa. För så kan det bli om jag ställer mig till arbetsmarknadens förfogande men inte får något jobb.

Har man varit sjuk i mer än fem år, får man ingen a-kasseersättning vid arbetslöshet. Så det är inte alldeles lätt att gå ut och söka jobb, eftersom man står helt pank om man inte direkt hittar ett arbete.

Och Frun skulle vilja testa att arbeta i bara liten omfattning, för att se hur det bär ... Då går det att behålla sjukbidraget och ansöka om prövotid, när man uppbär sjukbidrag. Så kan man testa att jobba i högst tre månader med både lön och bidrag. Sedan kan man "ställa av" bidraget - ha det vilande - en tid medan man jobbar.

Men det förutsätter att man har någon arbetsplats att testa på. Och det förutsätter att man orkar trappa upp vartefter. Hos en arbetsgivare som är villig att vara flexibel. Och var finns den arbetsgivaren????

Eller så ska man starta eget.

Då kan man göra precis som man vill och orkar.

Satsa på sina vilda idéer. Härligt!! 

Men då krävs det att mitt företag går med VINST direkt, för att jag ska klara uppehället, när mitt (lilla) sjukbidrag försvinner.

Och några starta eget-bidrag blir det ju inte heller tal om,

till en som varit sjuk och inte stått som långtidsarbetslös ...

Så, snacka om utmaningar .... 

Livet är stenkul!

Tro på mig, jag är tjej! 

Att ha eller inte ha pengar.

Att vara fattig eller rik.

Att se sig själv som fattig eller rik.

Få människor är RIKTIGT fattiga i vårt land.

Men de finns!

Många människor anser sig ha dåligt med pengar, fast de inte skulle behöva det. Med prioriteringar kan man komma långt, men det kan kräva stora livsstilsförändringar som man får bestämma sig för att göra,

om man vill skapa sig ett rikt liv.

• Först och främst tror jag att det är bra att sluta jämföra sig uppåt. Sluta titta på alla som har mer pengar, större bostäder, dyrare kläder ....
• Bättre är att se vad man kan göra med sitt eget liv och sin egen ekonomi.
• Sedan kan man ju dessutom mycket väl vara med och arbeta för ett rättvisare samhälle i stort.

Men det hjälper knappast att belasta sig själv med eländes-elände-tankar om vad surt det är att ha så lite pengar ... Eller?

Vad tycker du???