Fru Fundersam har funnits på bloggen sedan den 9 oktober 2006.

I nitton månader.

Eller ett och ett halvt år, drygt. 

Det får räcka så.

Nu har bloggen gjort sitt och den som skrivit om Fru Fundersams förfärliga och härliga inre liv och yttre strapatser, ska ägna sig åt annat än att blogga.

Fru Fundersam TACKAR härmed alla - så fantastiskt och otroligt många (!) -  läsare, alla ni som kommenterat, stöttat, tröstat och uppmuntrat, glatt och skojat och klurat ihop roligheter och tankfullheter.

Tack alla, för all vänskap och allt ni delat med er av! 

Det är med både vemod och mod, som Fru Fundersam säger:

Hej hopperihoppa!!!! 

och tar bloggpaus och hoppar ut i världen.

Och hon kommer (förmodligen) aldrig tillbaka hit igen.

Frun tog nyss en timmes långpromenad ...

När jag gick ut var det sol och nu när jag kommit hem

har kvällens mörker lagt sig över nejden.

Men JAG har släppt in ljuset i mig.

Och jag känner mig alldels lugn och lycklig igen.

En dusch på det här ...

och sedan en stor kopp varm té.

God kväll! 

De tre senaste gångerna när Frun åkt med bussen till stan,

har det ofelbart strulat med något.

Första gången glömde Frun busskortet,

och fick betala en skurkaktigt DYR engångskostnad.

Nästa gång glömde Frun mobilen,

och fick hoppas på att det skulle funka med mötet ändå.

(Och det gjorde det ju ...)

Men idag, hittade Frun inte glasögonen. Det var inget ovanligt, men efter tretton varv runt i huset, började det kännas overkligt.

Och Frun höll till sist på att ge upp den där stadsresan. Missade bussen.

Letade glasögon vidare och tänkte att det får bli en annan buss + tåg en lite annan sträcka, så ska det väl gå .... Knatade iväg till busshållplatsen ...

Och resan gick bra. Men, UTAN glasögon.

För de var spårlöst borta.

Och när Frun kom hem och tog ett varv runt huset igen,

så låg glasögonen på nattduksbordet!

Helt mystiskt! Alldeles synligt!!! 

Och med ena skalmen lätt bruten utåt!

Och då har INGEN varit i huset ....

Spökar det???? 

Frun har irrat kring i bil.

En tripp till en kommun i Storstockholm, för att hälsa på en vän.

Men, hur kunde Fru Fundersam bara tänka tanken ... att hon

skulle klara av att hitta de rätta avfartsvägarna, tunnlarna och korsningarna?

Oooops ... där åkte jag nyss förbi avfarten till Södermalm ....

får åka här istället , och ... ooops nu hamnade jag mitt i stan .....

oooops och Fridhemsgatan .... jaha .... och bra, här måste det väl

ändå bli rätt .... mot E4 ..... och oj! Nu är jag ju redan i närheten

av Tumba ....

Måste vända och försöka igen. Från söder denna gång.

Frun lyckas ta sig till en avfart och en mack, kollar på nytt på kartan,

och hittar ett ställe där det ser ut som om det skulle gå att komma

ner i tunneln igen .... och den däringa södra länken, och .... Frågar för säkerhets skull på macken.

-Joorå. Åk upp där och så håll vänsterfil och så åk mot Gustavsberg ....

Det kan du inte missa.

Tack, tack. Det låter lätt. Som en plätt.

Men Frun kan mer än de flesta. När det gäller att missa.

Och snart har hon irrat sig norrut igen. Och försöker ytterligare en gång

att närma sig Stockholm från norr ... Och av någon anledning ...

plötsligt är Frun inne på rätt väg mot Söder, hittar rätt väg mot Nacka och titta! Där är ju finlandsbåtarna. Och sedan går allt som smort.

Nästan ända fram ...

Får ringa för att lotsas den allra sista gatsnutten.

Puuuh!

Varför utsätter jag mig för detta????????

Idag har Frun pendlat

mellan

att TOMGLO ....

och att röra sig i ultrarapid ...

och sedan TOMGLO igen ...

.... och sedan lyfta en hög med ris ....

och sedan VILA ...

och så blicka ut över nejden ...

och masa sig in för att äta ...

och sedan gå ut och tomglo

och därpå ge upp ...

och sedan plötsligt tycka att livet är bra SKÖNT.

För solen skiner.

Och tvätten hänger som en färgkaskad på tvättlinan.

Ja.

Det är bara att acceptera.

Att så har det blivit.

.... människor som har något viktigt att säga!

Någon som KAN något.

Och VILL något.

(Något annat än att bara synas ....) 

Det är kallt, men solen skiner.

Och Frun ska gå ut och röra på sig.

Det är verkligen dags för det nu. 

En vän skrev, att det kan finnas mycket att hämta i

andra känslolägen än i glädjen.

Att det kan vara idé att lyssna till sina andra känslor också.

Och försöka förstå dem.

Det är nog mycket klokt!

Själv försöker jag just nu förstå varför jag är så arg.