Gräsklippartiden

har börjat igen

dundrar

brummar

luktar ...

Önskar en stund

att det oklippta gräsets tid

fått vara

bara lite längre. 

Lars Björklund skriver bland annat i sin bok Modet att ingenting göra,

att vi delar ansvaret. Alla har ansvar i mötet.

För att leva måste jag våga välja och för att leva måste jag våga ta emot, menar han också. Jag skapar inte livet, jag tar emot det.

Det är en tröstande tanke. Att förstå att man ändå inte har ansvar för allt i livet. Livet innefattar ju sorger, våld, sjukdom, för tidig död och annat mörker som vi inte kan påverka.

Men vi kan välja att ta emot livet, istället för att ta för oss.

För tar vi för oss ökar ansvaret och skulden ... 

Ansvar har vi alla.

I mötet.

Men livet är en gåva. 

Vi tittade på Dogmafilmen Mifune igår kväll.

Det var säkert åtta år sedan jag såg filmen senast. 

Då tänkte jag att den handlade om ett gäng udda personligheter som till sist fann lyckan ...

Nu såg jag mer:

Det symboliska och det allmängiltiga.

Att strävan efter något annat och "något finare", inte är lösningen.

Att kärleken kommer av varandet i nuet och av att våga mötas. 

Det är en härlig och stärkande berättelse.  

Tänkte också på den bok jag nyss läst (Modet att ingenting göra av Lars Björklund) där det stod att skuld kan förlåtas men skam kan bara älskas bort. 

Ibland gör vi för mycket, när vi vill hjälpa och trösta. Därför att vi inte står ut med våra egna känslor av otillräcklighet. Vi har fokus på oss själva, istället för den vi möter. Fastän vi kanske skulle bättre ha hjälpt genom att bara finnas där. Vara kvar vid den andres sida, utan att göra ...

Modet att ingenting göra, heter en liten bok av Lars Björklund.

Den handlar om att se värdet av MÖTET. Ett naket möte, ett tomhänt möte ... Främst när man möter någon i djup kris - att man vågar bara vara i mötet, utan att prestera och göra och sträva efter resultat.

Syftet med mötet är mötet.

Genomförandet av mötet är mötet.

Resultatet av mötet är mötet.

Det är en vacker tanke och en vacker livshållning han beskriver i sin bok. Han menar att man ger inte av sig själv, man ger av sitt liv. På så vis kan man gå ifrån mötet lika hel i sig själv som man var när man kom. Man ger av sitt liv, men man ger inte bort sig själv. Man blir inte dränerad. 

Ibland kan viljan att göra, förändra, åstadkomma något, förstöra ett möte. Man har flyttat fokus från att finnas där i mötet för den andre, till sig själv -till  att själv känna sig nöjd med vad man gör. Till att vara duktig.

Just att inte göra kan vara grogrunden för att klara av det svåra.

Just att få SAMVARON och KRAVLÖS KÄRLEK från en annan människa. Så skulle alla möten vara, tänker Fru Fundersam. Möten där det gäller att få en människa i skam, sorg och kris att växa och hitta sitt frö.

Lars Björklund utvecklar sina tankar och ger många exempel på sin tes.  

Rotselleriskivor, stekta på svag värme i olivolja.

Med örtkryddor.

Stekt potatis i Red Curry paste & vitlök.

Hummus kryddad med lime, bladpersilja, spiskummin

och cayennepeppar.

Sallad av Lollo rosso, körsbärstmat, äpple, gröna oliver,

fårost, med olivolja och balsamvinäger.

Enkelt och GOTT! 

Idag är Frun glad, att hon inte längre bor i Uppsala innerstad.

Där är det stökigt idag ...

Sista april.

Frun lyssnar till fågelkvitter och trivs bäst häääääär ....

I Fru Fundersamlandet.

Under "korkeken". 

Här är programmet med Dylan-låtar på svenska.

Som jag blivit tipsad om.

Det var fint!

Lyssna och varva ner, ända in till hjärtats slag ....

Mikael Wiehe och Ebba Forsberg.

(Bilden lånad från SVT) © United Stage

Bob Dylan på svenska, i SVT

Vänskap är ....

när man kommer med bil och plockar upp Fru Fundersam,

och kör till en vacker plantskola med mängder av perenner och rosor.

Och sitter ner vid vattnet och dricker kaffe och pratar.

Och sedan kör tillbaka med Frun, som har inhandlat klätterrosor, violer och en och annan ytterligare liten växt ....

Tack, kära Vän!