Det är varmt i Fru Fundersamland.

Igår sådde Frun sallad (två sorter), dill, rödbetor, morötter,

palsternacka, mangold, koriander och gröna bönor utomhus,

i upphöjda bäddar. Persiljan finns kvar sedan förra året.

Nere i jorden har också anemonknölar och gladioluslökar hamnat.

(Undrar jag, om det var för tidigt?)

Herrn har lagt brunnen hästgödsel på alla rosorna. (Tur att

det finns grannar med gödselproducerande djur.) Och i

rabatter grönskar nu perennerna och Frun rensar ogräs

och snyggar till runt raringarna. En och annan blommar redan. 

Ute i det lilla "växthuset" - ett litet hembygge i en undanskymd

del av tädgården - står krukor med dahliaknölar, olika sorters

tomatplantor och physalis. 

Inne i Fru Fundersamhuset står krukorna med chili, citronbasilika

och de små pelargonskotten. Och så några luktärter med varierande grobarhet ....

Frun är redan vaken. Solen skiner och fåglarna kvittrar.

Så, då så!!! 

Älta ...

... är ju ingen rolig sysselsättning.

Nu ska Frun gå ut i   V Å R E N  istället! 

Häpp. 

Sanna Ehdin refererar till en undersökning om

Kan det vara så ...?

Jo, det ligger nog EN HEL DEL i det.

Man vill ha MENING & SAMMANHANG ....

Senaste veckornas funderingar kring jaget och tonårstiden,

har fått mig att ana att jag redan som liten, lät saker ske istället

för att aktivt välja.

Jag "blev ihop" med en kille ... till exempel.

Därför att han såg mig. 

Inget alltför underligt och inte heller särskilt ovanligt beteende

på något sätt. Men i denna insikt - just det att jag ser att jag på sätt och vis förhållit mig passiv till livet - ligger nog svaret på min gåta.

Det är ju bra att man kan vara flexibel och ta dagen som den kommer,

möta världen i nuet och händelserna när de sker ... men det beror ju på hur man klarar av detta möte också.

Hur man klarar av att se sig själv tydlig i detta möte.

Vad man säger till sig själv om sig själv.

Vilket värde man ger sig själv.

Jag tror att jag "följt med" gruppen, kompisarna, klassen, killarna, familjen, jobbet ...  så till den grad att jag sedan, när jag blivit ensam med mig själv, "inte längre fanns" i mina egna ögon.  

Det osynliga barnet - bekräftelsesökande och osäker. Som lär sig att vara till lags för att få vara med i gemenskapen. Livrädd att hamna utanför. Att inte bli vald. Att inte duga. 

Så, skulle jag kunna berätta om mig själv. 

En HEL dag i trädgårdslandet.

Med Herrn. Tillsammans.

Och utan andra åtaganden, än att vi båda fick vara tillsammans,

hemma. I ljumma vindar. Och påta, gräva, snygga till grusgångarna runt kryddlanden, sätta knölar och lökar ....

Och lunch ute.

Och middag sent - Herrn lagade! Och Frun suckar av glädje av att bli ompysslad.

Så gott ... Tack.

Efter vår "utemiddag" på filten,

traskade vi in i Gävle Konserthus

med den här fina utsikten:

Och där lyssnade vi på den alldeles underbara sångerskan Sara Isaksson, som höll konsert tillsammans med favoritpianisten Anders Widmark och ett band med tre unga, begåvade artister.

De framförde flera låtar från den skiva som OFTA snurrar i Fru Fundersamhuset:

Och så låtar från den nya, Pool of Happiness:

Sara Isaksson sjunger RAKT IN I HJÄRTAT på Fru Fundersam.

Vi NJÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖT!

Och köpte plattan efteråt!

Suck ....

Fru Fundersam har packat picknick-korgen.

Herrn ska få en födelsedagsutflykt i solen,

med konsert efteråt. 

Thomas Cole "The Picnic"

Somliga saker som man gjort en gång ...

fick tråkiga konsekvenser för andra människor.

Men det förstod man inte, då.

Var går gränsen för ens eget ansvar? 

Man kan ju alltid själv försöka bli och vara och agera bättre.

Man kan i efterhand ångra och be om förlåtelse, för att man den gången inte förstod bättre.

Men man kan ju egentligen inte ta ansvar för hur andra

TÄNKT och TOLKAT och AGERATutifrån vad man själv nu gjorde.

De hade ju också ett val ... (Åtminstone i teorin).

Konstigt nog ligger det ändå kvar saker och mal i en.

Sådant som man borde ha gjort annorlunda ....