Jo, men ibland kan jag ju känna det själv.

Att jag är "lite för mycket".

Att jag "vill lite för mycket". 

Jag vill utforska mig själv.

Jag vill förstå.

Mig själv och andra.

Men visst, det kan vara "jobbigt" för andra.

Jag kan tyckas vara navelskådande och introvert

samtidigt som jag är jobbig och krävande, med mina

påståenden och frågor ...

Kanske lite gränslös.

Kanske inte så bekväm ...

Så kan det vara.

Igår såg jag årets första:

(Klicka på bilden ifall du vill läsa mer & lyssna.)

När Frun arbetade, var det tusen saker som skulle åtgärdas hela tiden, tusen saker som väntade, tusen saker som stod på listan ...

och det gällde att kunna prioritera.

Att kunna välja vad som skulle göras först och se i vilken ordning resten skulle göras. För att försöka få flyt i arbetet.

Men hela tiden fick bedömningen omvärderas, eftersom det tillkom nya saker ständigt - telefonsamtal från kunder och leverantörer, mail, samtal med kollegor ...

Och så skulle arbetet passa in i LIVET .....

.......med familjen och vännerna och släkten. Och med motion och matinköp, tvättstuga, födelsedagsuppvaktningar, telefonsamtal, räkningar, planering för varje minut .....

Ja, ni känner igen situationen!

Och den fritid som fanns blev lätt aningen stressad

och full av svåra val och

märkliga, vaga skuldkänslor för dem man inte hann med att träffa ....

Nu har Frun en annan situation.

Jag är ensam med mig själv hela dagarna.

Och märker att jag ändå reagerar på samma sätt som tidigare,

med tankar och svårigheter kring hur jag ska välja.

Fast nu är frågorna inne i huvudet av annat innehåll:

Ska jag ta en promenad först, eller sätta mig med tidningen i soffan, eller ta en dusch, eller gå ut och jobba lite i trädgården, eller sova en stund, eller skriva, eller ringa ett samtal till x eller y, eller städa, eller läsa en bok, eller meditera, eller bädda, eller fundera över om vi behöver handla ...

Och så slutar det ofta med att jag får ingenting gjort.

Har ikväll pratat med en barndomskamrat ... efter tusen år.

Och minnena börjar rulla in.

Vilken känsla! 

Det är kallt, men solen skiner.

Och Frun ska gå ut och röra på sig.

Det är verkligen dags för det nu. 

Man kan tolka andras texter på så många sätt.

Jag tänker bland annat på mail som vi skickar snabbt iväg till varandra. Jag fick mail av en person som jag inte hört av på mycket länge. Och hur jag läste in så mycket "mellan raderna" i det mailet . Och så svarade jag på mailet.

Men sedan slog det mig att jag kanske tolkat fel. Jag kanske svarade på det jag trodde att personen skrev om och inte på det den verkligen skrev.

Det kan gå snabbt att av misstag gå över gränserna ... Jag kanske svarade på mina egna projektioner, jag kanske inte tog mig tid att förstå och fråga vidare ...

Likaså här i bloggvärlden, kan vi tolka texter på så många olika sätt. och jag kan tycka att det är så bra att andra tolkar det man försöker säga. Det kan vara bra att se många olika tolkningar, för att verkligen se och förstå hur man själv egentligen tänker och beter sig.

Någon tyckte att jag gör mig till ett offer, i mina texter och tankar. Först slog jag bakut, men sedan förstod jag.

Man kan välja lycka, påstår ju Kay Pollak. Och det innebär ju att man kan välja bort annat. T ex välja bort känslor av att tycka synd om sig själv. Att inte förminska sig själv. Det skulle jag ju kunna göra. Låta bli att fastna i KÄNSLORNA. Känslorna av otillräcklighet, sorg, uppgivenhet. Jag kan ju se känslorna och sedan välja att inte stanna i dem.

Kay Pollak säger:

Alla tankar du tänker om dig själv går att ändra.

Han pratar också om att vi växer genom möten.

Att vi kan tänka att varje människa jag möter är en utsänd.

Med den tanken förvandlas den jag möter till någon som bjuder mig en möjlighet! En attack blir en utmaning! En människa som "skapar problem" för mig blir en utmaning. Varje möte blir en utmaning. Istället för att bli irriterad och arg på någon kan jag t o m börja skratta inom mig. Jag börjar tänka: Javisst ja, han/hon är utsänd. Vad är det nu han/hon visar mig att jag skall öva på?

/ur "Att välja glädje"

Och jag tänker att jag kan välja att se på andras "attacker" som prövningar och läxor. Och på mina egna "attacker" mot mig själv på samma sätt. Det är bara mitt rädda ego som är framme och vädrar sig. Det är inte jag.

Jag kan välja att se HELA mig, som är mycket större, än de tillplattande känslorna som ibland vill ta mig i besittning.

Jag behöver inte vara offer för mina känslor.

Jag kan välja att gå vidare.

Först kom det två pojkar och knackade på Fru Fundersams dörr. Och Frun köpte en krans och en blomma.

Sedan kom det två flickor.

Så då köpte Frun en pin också.

Det måste ju vara rättvist ... 

Hoppas att det hjälper några fattiga barn i välfärden.

Så som det står på denna sida. 

Att det kommer rätt barn tillgodo.

Rapport från en grop:

Väntar på musiken.

Vill ha musik för att kunna skriva. Har satt på den i datorn, men alla konstiga uppstartningssträckor och procedurer tycks så långa. Precis som mina egna är.

Jag sov gott i natt och vaknade strax före nio, men somnade om. Och klockan ringde nio, men jag valde att somna om igen. Medveten om min värk i bäckenet. Ett slags tyngd längst ned vid ryggraden och svanskotan. Jag lägger mig på sidan och får värken förflyttad till ischiasnerven i höft och lår. Och hela tiden känslan av att skulderblad och axlar hamnat i ett alldeles tokigt läge.

När jag lyckas slappna av – i sängen vid insomnandet, eller sittande vid meditation, hoppar kroppen. Det rycker till i muskler i ryggen. Som om ryggen vill sätta tillbaka sig i det riktiga läget. Det ursprungliga. Det som jag har glömt bort.

Men jag längtar. Jag längtar också till det ursprungliga läget. Till självklarheten i varandet. I väntan på att hitta den rätta vägen, ligger jag i diket, vid vägkanten. Vill ständigt befinna mig i mellanrummet. Mellan dröm och verklighet. Vill finna kommunikationen mellan inre och yttre, mellan symbolvärlden och logiken, mellan bilderna och orden. Kan jag hitta symbiosen, tolkningarna, mitt eget språk. Mitt eget sätt att leva. Jag vill UTTRYCKA mig. Men, med äkta och ärliga ord.

Jag längtar efter att förlösas och då kan jag gunga fritt mellan olika poler och genom mellanrummen. DÅ behöver jag inte ligga ned och spela död. Då kan jag flyga och dansa.

Vill veta att jag kan, vill kunna och vill.

Vill vara och göra.

Vill välja.

Vill vila.

Vill. Allt.

På mitt sätt.

Med mitt eget val som mästaren.

Och ändå i dans med andra.

Jag vill kunna säga ja och överraskas av andra och av livet. Men utan att tömma mig. Jag vill alltid ha kvar. Ha mig kvar. Ha orken och energin kvar. Vill leva med balans i givande och påfyllning. Kanske måste jag lära mig att ta emot. Ta emot värme, energi, gåvor, omsorg bättre.

Men jag kan tycka att jag inte får i tillräcklig mängd.

Att jag känner mig ensam i tillfrisknadsprocessen. Att jag inte har tillräckligt med stöd. Att min ”mamma” sviker. Inte min riktiga mamma, men alla ställföreträdande mammor i form av läkare, Försäkringskassa, arbetsgivare, arbetsförmedling och andra auktoriteter som jag faktiskt är i beroendeställning till.

Jag skulle ju kunna vara min egen mamma, men det är som om jag inte räcker till att trösta mig - mitt barn.

Som om jag inte orkar föda fram det.

Jag värjer mig för fler förändringar.

Jag har fött färdigt.

Jag har inte kraften kvar att föda fler.

Alla krafterna rinner ur mig ….

Och den nya jag får aldrig någon chans. Hon ligger som ett ledset foster och sörjer över att ingen vill ta hand om henne och hjälpa henne att växa och glädjas i livet. Hon ligger inkapslad i ingemansland.

Och jag är på samma gång den lilla, den nya, som vill fram, och den gamla, den svaga, som inte orkar tömma ur sig mer …. Jag är barnet och mamman. Jag vill leva, men orkar inte fullt ut.

Jag lever halva liv. Halvt på-gång-att-bli-till-liv och halvt gammal-erfaren-liv. Ingendera rollen passar mig fullt ut. Jag passar inte i någondera kostymen. Jag känner ingen helhet, jag står i väntrummen.

Jag väntar på att nätverket ska byggas, att kommunikationen ska fungera. Att mattor ska rullas ut framför mina fötter, att ”någon” ska förbereda så att jag får leka och träna på att växa och vara jag. Och att jag samtidigt ska känna att jag får respekt för mitt gamla jag. För den just nu svaga person jag är. Den svaga person som så innerligt gärna vill komma vidare.

Vidare och vidare.

Inte skynda, men växa.

Göra gott, må gott, vara gott.

”Någon” lär vara jag. Allt kommer tillbaka som en måste-själv-bumerang. Allt jag kastar ut. Alla mina infall, idéer och viljor.

Jag måste själv iscensätta.

Jag måste vara idéskaparen, planeraren, utföraren och slutföraren.

Själv.

Och jag orkar inte det.

Jag orkar inte med allt ansvar.

Jag orkar inte göra alla roller i filmen själv och samtidigt finansiera, producera och regissera.

Jag vill finnas i ett sammanhang där min konstnärliga egenart värdesätts i kollektivet. Jag vill vara bland andra skapande människor som är generösa. Vi kan väl ge varandra. Hjälpas åt. Jag vill ha möjligheten att pröva mig fram. Jag kan inte dra i alla trådar själv och samtidigt se allt klart framför mig. Jag kan inte garantera att jag lyckas. Att jag orkar. Att jag är ”lyckad” …

Men jag vill ha chansen att försöka …